Jag har inget att skriva. Det händer en massa saker, bra som dåliga, och varje dag sätter jag mig på bussen hem och tänker att nu jäklar ska här bloggas. Men hemma orkar jag liksom aldrig ända fram. Så, för att pigga upp er lite tänkte jag slänga upp några bilder från den tid som gått. Inget spännande. Inga rafflande perspektivlekar och galna poser utan gamla vanliga hederliga raktframifrån bilder samt obligatoriska solnedgångar. Enjoy.

I väntan på den tid som kommer

Om det finns någon därute som läser den här bloggen (och jag lovar, det är okej om ni inte gör det) så hejhej igen. Allt är ganska bra, göteborg blir lite regnigare och lite mörkare för varje dag och jag letar lägenhet men räds att flytta hemifrån. Är det normalt vid 24 års ålder? Jag har några klasskamrater som verkar vara riktigt bra och jag har ett reportage som jag svettas över. De säger att vi borde starta egna företag och sälja artiklar och jag känner panikångesten närma sig. Vad vet väl lilla jag om världen? Och hur skulle mitt tunna skinn tåla sådan exponering?

Var på tjejmiddag i helgen (känns inte det ordet förlegat?) och lyckades klämma ur mig inte mindre än fyra - fem grodor på en kväll. De flög ur munnen på mig, den ena på den andra, tjoff tjoff sa det bara och jag kunde inte göra något för att hindra dem.
"Barn? så misslyckat. Du hade barn sa du? Eh, jaha, just det det tänkte jag inte på. Jo men det är ju inte samma med dig."
"Bara för att hon har sili... eeh slingor. Ja okej jag skulle säga silikonbröst men jag kom på att du också har det och det är ju inte samma sak för dina är ju små och ganska snygga och hennes är ju stora och.. spända?"

Ja jag vet inte. Det var kanske inte mina ljusaste moment precis. Men man kan ju alltid vara på topp. Och jag gillar ju den här tjejen i fråga och vill inte stöta mig med henne (om någon nu som sagt läser det här).

Jag längtar så jag blir tokig efter min baby. Allt annat är egentligen bara tidsfördriv i väntan på om två veckor. Jag lyssnar mycket på Christina Aguilera. Och idag kom det nya the hillsavsnittet det var bra.

Annars, tja det var väl det. Kanske inte det roligaste inlägget. Men nu ska ju som sagt inte vara så jävla skoj hela tiden här längre.

EfterLaFranceBaksmällan

Det var precis där vi stod för 48 timmar sen.

Fan vad det är deppigt att komma hem från fantastisk rivieraweekend med bästa killen till en tjurig lillebror och ett regnigt och kallt göteborg. Idag vaknade jag upp med EfterLaFranceBaksmällan. Den infinner sig lika ofrånkomligt varje gång. Varför är jag här när jag kan vara där? Jag skulle kunna sitta därnere nu i en fin liten lägenhet med bästa killen och leva det bekymmerslösa utlandslivet med bubbel och ståhej vareviga dag. Det är konstigt att vara hemma och jag undrar hur lång tid det egentligen ska ta innan jag hittar min plats här. Hittar tillbaka till hur man gör, vilka man umgås med. Det är konstigt, man åker, kämpar hårt för att skaffa sig ett nytt liv och sedan när man just stadgat sig någorlunda, då ska allt rivas upp med rötterna och man ska hem. Det är som om någon bara raderat ut allt det som fanns innan. De senaste två åren är bakom mig, glömda, över och nu ska jag bara börja om på ny kula. Men i vilken ända börjar man? Och hur ska man orka uppbringa energin när allt inte är nytt och spännande utan mest alldeles för unket och vardagsgrått? Förväntingar på hur man borde vara och minnen av hur man har varit, fast det inte alls är vem man vill vara längre. Eller som en vän sa på fyllan i våras c'est affreux d'être déchiré entre deux villes comme ca.

Det är baksmällan. Att vakna upp och undra vad man gör här. Även fast man vet att det är det bästa. Att tänka tillbaka på allt fint och skojigt man lämnat bakom sig och undra om det är värt det. Att tänka på hur dagarna bara mals sönder till en enda massa och tiden liksom släpar en framåt här hemma och hur det känns som att jag inte hinner med någonting fast jag alltid gör saker. I vilken jävla ända ska man börja?

Så saknar jag ju honom och vill vara med honom och ja det där gamla vanliga.

Så come last weekend, låt mig få åka tillbaka, titta på när det vackra välfönade folket äter skaldjursplatåer på uteserveringarna i Cassis, precis bredvid det turkosa medelhavet, låt oss få promenera sakta i solglasögon och t-shirt och prata om ingenting och ta fåniga kort och sedan köpa billigt vin från lokala vingården och åka hem och äta pasta med tomatsås och gruyère. Det är det som är bubblan och jag är trött på att den alltid spricker. Vivement dans deux ans. Eller hur många år det nu ska ta.

Nu ska här inte vara så jävla skoj

Ja nu får det vara nog. Här ska inte vara så jävla roligt och rosa hela tiden. Den franska bubblan sprack och nu är det hård och kall verklighet, grå betong och regn från sidan som står på menyn. det är bara att vänja sig, från och med nu ska saker och ting bli annorlunda.

Ja här tänkte jag lägga in en bild på ett grått och jävligt göteborg men det funkade såklart inte. För er som är nyfikna på den sinnesstämning jag ville förmedla kan ni kika på bilden här:

http://lauri.1g.fi/joukkol/kuvat/ruotsi/goteborg/gs815_01.jpg

sweet like summer peaches

Ja det blir ju inte så ofta. Önskar jag kunde säga att jag har bättre saker för mig men så är inte fallet. Anyways, fantastisk vacances! Vilken semester, vilken lycka, vilken bränna! Såklart blev det fint i Bia och såklart var lägenheten toppen och allt var bara frid och fröjd och killen surfade lyckligt dagarna i ända medans jag lika lyckligt solade, läste deckare och löste sudoku. Vad mer kan man begära? På kvällarna åt vi god mat och promenerade långsamt hand i hand längs casinot bort mot det stora hotellet. Ja det var fånigt men det var ingen där som såg oss när vi vältrade oss i diverse pariga utsvävningar. Ingen vi kände iallafall. Det var sweet like summer peaches.

Sanary var också sweet även om det där paret var galna. Det Galna Paret. Det Galna Paret i en väldigt liten lägenhet i en vecka hade speciella matlagningsmaskiner med sig på semestern och vägde sin morgonyoghurt. Annars hade de på sig konstiga kläder (konstigt som i konstigt och inte snyggt på ett udda sätt) och vägrade att dricka alkohol på kvällarna. Det vet ni väl alla vad det gör för illa med kroppen? Jag tyckte det var tråkigt, jag ville ju profitera av det billiga vin - och spritutbudet på min semester. Så jag drack apéro själv i en vecka, martini. Och åt sån där god fransk korv till, ni vet såndär fet som gör att man blir kladdig om fingrarna. Galna Paret tittade på mig med avsmak och Dam menade att man inte ska blanda söt martini med salt korv - att man helt enkelt bara inte gör så - men jag stod upp för min sak och fortsatte ha egen apéro på balkongen. Sen åkte Galna Paret hem och vi var återigen lyckligast i världen. Usch för parsemester med galna par, aldrig mer!

Sen kom jag hem en vecka senare och nu är jag liksom här där planet lämnade mig. Jag är på en ö i ett hus och när jag inte är där är jag mest i skolan där vi gör läskiga saker eller i Carros affär. Inte särskilt rafflande men jag är nöjd så länge jag får titta på the hills, OC och drömma om sommaren alternativt framtiden. Framtiden som i nästa helg när världens bästa kille kommer hit. Eller framtiden som i när vi åker på amazing skidsemester till vintern. Bräda (det är skittöntigt att säga att man åker bräda jag vet), blöta tumvantar, varm choklad och apéro. Apéro apéro apéro. La france och enbart söta saker och choklad till frukost. Crossainter, confiture, nutella (jag är inget stort fan men äter pliktskyldigt), sött te, vita små fluffiga mjölkbröd. Ja ni vet hur det går till vid det här laget.

Fast mest av allt vill jag vara nere på rivieran med kompisar jag tycker om (inte Galna Paret) och bästa killen, ta på mig en slinkig klänning i raffig färg som går väl mot brännan samt guld - alt. silversandaletterna och dricka det välkylda bubblet på balkongen med fina havsutsikten till tonerna av Brandy, Justin, Beyonce, Jaheim eller vad som helst bara det är smörigt. Sen ska vi gå på världens bästa klubb och dansa hela natten på vingliga bord. Gud vad jag längtar.

Annars är det som sagt läskigt i skolan men jag blir stolt över mig själv varje gång jag klarat en uppgift. Klassen är stor och pretentiös, i varje fall några, och jag håller mig avvaktande på en kant med Rebecca.

so high I cant look beyond

Efter en lâng, pank och framförallt BLÖT sommar i Sverige sâg underteckand fram emot lite sol, bad, sweet lovin och andra gonigheter i Europas sydligare delar. Ni vet, bruna ben, brun mage, solblekt hâr, vita frasande strandklänningar, solglasögon, nästan inget smink, rosa naglar och kokosdoft frân morgon till kväll. Tjänare tränare, jag har definitivt nâgot otalt med Han däruppe.
HELA förra veckan var Lyon det trettiogradiga paradis jag hade drömt sâ vâtt om. Jag sâg framför mig brunbrända târ, poolkanten och paraplydrinken. När jag stiger av planet i Marseille dallrar byggnaderna i horisonten av hettan. So far so good tänker jag belâtet och sätter mig pâ tâget. Jotack, skrattar bäst som skrattar sist. Mândagen var varm men mulen. Jag solade ändâ. Sedan, pang bom bara - regn regn regn. Tisdag regn, onsdag regn, torsdag ren. Och jag svär det är inte roligt längre.
Om det inte blir sol i Biarritz och Sanary sâ kan jag inte svara för följderna. Kanske tar jag picket och packet och flyttar till Guadelope. JAG ÄR SÂ TRÖTT PÂ ATT FRYSA.

Annars so high I cant look beyond. Tre och en halv semesterveckor varav tvâ vid havet med världens mest magrutiga och väldoftande kille . Välfyllt bankkonto (äntligen) och stabilserade framtidsplaner.

Vi hörs!

baka kaka

Nämen sedär ja, vilken aktivitet! Det finns vissa saker jag hatar:

1. REGN
2. BLÅST
3. KYLA

särskilt i kombination med varandra. Den senaste månaden har jag insett att göteborg nog inte är den ideala platsen för mig.

Så vad gör man? äter chokladkakor, chokladbiskvier, chokladmuffins, och har man inte det hemma, ja då slänger man ihop en liten mjuk pepparkaka som står i ugnen i detta nu. Det gör mig på lite bättre humör. Fyfan vilken jävla skitsommar.

jaha då var jag tillbaka igen då

jajaja. Shame shame shame on me, jag är en tråkig och oinspirerande människa som inte bloggar på min rosa blogg längre. Men det tappade liksom glansen lite när jag slutade leva såpbubbelsliv med hästpolo och tennissoiréer utan istället kom hem, flyttade in i flickrummet hos mamma och började jobba inom vården igen. Swedbanksaldot var senast igår -79 kronor, regnet öser ner och det tar en timme att åka in till stan. Dessutom spelar det ingen roll för jag känner mig ändå bara sjukt ofab när jag försöker gå ut på Avenyn eller i linné och sitta bredvid välgroomade citykids som är både solbrända, lättklädda och har självfall i håret FAST det är syndaflod som förstör allt och bara gör hela frillan till ett enda stort krullmongo (OBS! jag uppskattar inte att folk använder ordet mongo. Det ryser i mig varje gång jag hör det och jag tycker inte att det är riktigt som det ska och att det låter illa. Men krullmongo är krullmongo och myntades på högstadiet och då fattade jag liksom inte bättre). Dessutom hade det där omtalade inköpsstoppet januari, februari, mars, april en totalt förödande effekt på min garderob och mina fabmöjligheter. Och vem fan kan vara fab i ett sånt här jävla regn?

Så. Jag gick med i en filmklubb och började läsa mammas tummade Steinbecks. Idag gick jag till jobbet i en gammal vit regnjacka, ni vet en sån där stel som luktar gammal vind och sur ylle. Jag såg inte riktigt klok ut. Men det är djungelns lag som gäller nu, det är bara vinna eller försvinna. Drunkna eller överlev - och det ska ni veta gott folk - har man en gång i sitt liv överlevt fyra iskalla vintrar i mitt gamla stall på hisingen utan varesig toa eller upplyst paddock så klarar man det mesta. Där fick jag, laxen och sparris tidigt lära oss att det bara handlade om att överleva och att det inte spelade någon roll om man hade på sig mammas gamla rosa skidoverall, för stora lovvikavantar och fårskinnsmössan inpulad under hjälmen när man skulle ut och rida, det var som i en actionfilm eller destinys child låt eller vilket ni vill - vi gjorde vad vi kunde för att survive.

Baby var här i en hel vecka och det var fantastiskt. Det var rosa fluff och lila och guld och fireworks in the sky (usch, snusk, det var inte så jag menade, alla vet att jag bara håller handen) och jag log så jag fick ont i mina ovana mungipor och höll nästan på att spricka av stolthet vareviga sekund. Och min lillebror gick i däck av förtjusning och mamma var inte sen efter, och sen lillebrors flickvän och sen världens mest inbitna singellya. Jag hade inte kunnat göra det bättre själv, nej det hade jag då rakt inte. Jag är liksom sämre på det där: nämen titta en flaska vin till dig, och hoppsan en till, och jomenvisst, från france (och mamma svimmar och jag svimmar och han skäms inte och jag spricker av stolthet) och tack för ficka och tack för matten och hejhumådoujamorbråtack och sedan hjälpa lillebror att bygga ihop grillen och sedan laga mammas trasiga stekpanna och sedan hyvla ost med ett leende på läpparna (massvis med smör och fem skivor på varandra) och säga "c'est très pratique ca, vraiment, j'aime bien". Suck. Fast nu var han visst på något bröllop i Paris med mycket gratis dricka och jetset och jag är inte där och kan varesig vakta eller bli gift fast jag gärna hade gjort båda delarna. Två beyoncédvds och en Eviankräm hade han med sig när han kom också den rackaren. Man kan inte annat än småle och sucka lyckligt.

Det som är bra med bloggen är att man kan prata om sina egna favoritämnen precis hur mycket man vill. Just nu har jag inte så många, eller äh, det har jag nog aldrig.

Jaja, kort lägesuppdatering ivarjefall. Gamla Lyonvänner får gärna höra av sig om de är hemkomna eller bli det, för kom ihåg att jag knappt har några svenska telefonnr och att jag misstänker att det är fler av er som har mina. Jag är ganska tråkig just nu men kan försöka göra mitt bästa och lovar att föna håret och sätta på lite rosa läppstift om ni vill hänga i regnet en dag. Alla andra som vill hänga är också välkomna att ringa förresten, glöm bara inte att jag har lite pengar och att ni måste bjuda mig på fika.

Nej nu är klockan halv tolv en fredagkväll och jag borde ha krupit till kojs för längesen.

So long!

RÄTTELSE

Mjukis #7 Har ALDRIG tackat nej till att komma ut till ön. Han väntar enbart på en inbjudan med glitter i från undertecknad.

För övrigt är jag ganska nöjd med att träffa nära och kära i par och som singlar på olika shoppingrundor och uteserveringar och allmänna häng / bänkhäng (inte än men snart) i GBG city, som för övrigt är den finaste sommarstaden.

je suis la pluie et tu es mes gouttes

tu es le oui et moi le doute
t'es le bouquet je suis les fleurs
tu es l'aorte et moi le coeur
toi t'es l'instant moi le bonheur
tu es le verre je suis le vin
toi t'es l'herbe et moi le joint
tu es le vent je suis la rafale
toi la raquette et moi la balle


Ja ungefär sådär ligger landet. Sentimental fransk musik, sorgliga böcker och en kluven jag. Jag tänker inte ge mig in på några spaltmetrar om hur det var att packa alla mina grejer som inte ens fick plats, säga hejdå till den jag gillar mest och komma hem till en stad som känns mer borta än hemma. Ni kan ju gissa själva.

Jag har börjat på ett jobb som är det tråkigaste jag någonsin har varit med om alla kategorier, och kompis, då har jag ändå sett en del i mina dar. Det är varmt och ön är paradiset på jorden, jag vill inte lämna den. Jag förutspådde hur mycket jag skulle sitta hemma och uggla med ett tjog pocketböcker och precis så blev det. Jag är så torr. Men vad ska jag ut och ränna på nätterna för? Tennisshoes aint no need to buy a new dress - if you aint there aint nobody else to impress. Mais VRAIMENT.

Jag är själv för det mesta men det spelar ingen roll för allt är bekant och blommorna är utslagna och det luktar gott och det är inte så mycket mer jag behöver. Jag tar cykeln till Vassdal, badar, läser pocketbok, somnar i solen, badar, läser pocketbok, smörjer in mig med solskyddsfaktor och solar andra sidan. Jag cyklar hem och gör rabarberkräm. Eller kanske en paj. Jag tänker att jag inte vill åka in till stan. Jag räknar otåligt ner till den 28e när det enda viktiga händer. Jag struntar ganska mycket i det mesta och känner mig ovanligt osocial och omotiverad. Likgiltig. Försöker locka ut de få som vill umgås hit men det går ju alltid sådär bra.

Filmjölk och knäckebröd och hårdost och svartvinbärssylt och stor trädgård och ett fint hus med nybonat vardagsrumsgolv är pluspoängen. Avsaknaden av vitt bubbel, pistage, apéros, youtubande, croissanter, bruncher, tennishäng och hästpolomatcher är mycket minus. Jag håller igen allt det där för om jag väl sätter igång ältandet och tänker på hur saker och ting var för bara två veckor sedan så finns det ingen hejd på eländet och det orkar ingen av oss med. Jag är duktig på att vältra mig i självömkan. Som de flesta andra antar jag. Me myself and I.

Så det var väl den uppdateringen. det händer inte så mycket och jag längtar mest bort.

så här roligt kan man ha när det regnar

Ollie dit :
jag retar dam och säger att han har aids och då blir han sur
Ollie dit :
killar är så lättstötta
#7 dit :
HAHAHHAHAHAHHAHAHA
#7 dit :
jag dööööör
Ollie dit :
han säger att man inte skojar om aids
#7 dit :
ahahhahahahahaha
Ollie dit :
hade du blivit sur?
#7 dit :
jag hade dött
#7 dit :
aids är just precis en sån sak man skojar om
Ollie dit :
jag vet
Ollie dit :
ett roligt lättsamt ämne
Ollie dit :
"man skojar inte om döden"
Ollie dit :
sa han
#7 dit :
haahhaahha
#7 dit :
jag ska säga till helena att hon har aids
Ollie dit :
ja det skulle nog hon tycka var skoj

Du och jag B

when I need attention I tend to nag

Men vad är grejen med tårarna på alla konserter?

WHAT MORE CAN I SAY?

Jag började skriva ett inlägg men det blev bara tramsigt och sentimentalt. Jag kan inte förklara hur fet gårdagen var eller hur mycket jag älskade varje sekund eller hur snygg och grym B verkligen var, för att inte tala om hennes dansare, hennes kör och hennes trummisar... Jag dog och kom till himlen hundra gånger om och idag går jag mest runt och biter mig i läppen och känner mig sorgsen och det enda jag vill är att dra något gammalt över mig och reminisca om gårdagen. Så jag bestämde mig för att bespara er allt det där dravlet (eller kanske ge er det lite senare när jag har samlat mig) och snor några bilder från Lydias blogg istället. Och ja, ni kan ju se hur långt fram vi stod. GIVE IT TO MAMA.

HAHA!

Den här måndagen blev mycket bättre än väntat. Jag tog en sväng in på Zara för att rädda mig undan råkylan (idag vinter, igår stekhett, jag blir tokig på väderomslagen) och vad hängde där om inte min Freakumdress som jag ska ha på onsdag! Yep yep håll i hatten Lydia, nu är det jag som ligger inne med lårkort paljettklänning inför B! Jag kan ju säga att hon själv inte hade varit feg en sekund, den där klänningen är som gjord för att dansa till Get me bodied i (hon har ju själv en relativt glansig lårkort klänning i videon som ni kan se här intill). Sen att jag knappt har ett öre kvar tills första löningen kommer i slutet av Juli är ingenting som spelar så stor roll, jag har en paljettklänning och den är grön och det är allt som räknas.


Vidare vill jag passa på att ge lite props till det franska sjukvårdssystemet i allmänhet och pharmacierna i synnerhet, det är fantastiskt. Hemma får man alltid sitta i kö i minst en halvtimme innan man kan få ut sina futtiga svaga receptbelagda läkemedel men här minsann - inte nog med att det ligger ett apotek i varje gatuhörn - fort som ögat går det. In, en kund före, hala upp receptet, hosta upp stålarna och du har dina piller i en liten påse! Jag älskar det! Dessutom snålar dom inte på krutet, nejnej smaska på med starkaste antibiotikan bara så man blir frisk på ett kick! Rosa, gröna, gul-röda och lila piller - alla finns dom i galna colocens badrumsskåp. Och tro mig, hon knaprar allt i sig dem.


Så till sjukvårdssytemet, hemma vet man knappt vart man ska ringa för att komma till en doktor, axessakuten sju timmar senare och några hundralappar fattigare ett recept om man har tur. Här, bara att slå en signal och du kan komma idag, imorgon eller på torsdag, när passar det dig bäst, specialist eller allmänläkare och sen behöver man bara betala sex euro för hela kalaset, resten betalar staten varesig man är fransk medborgare eller ej. Det är så effektivt och fint, allt man kan önska sig om man gillar medeciner. Och det gör fransmännen. Ont i ryggen? gå till doktorn. Ont i magen? gå till doktorn. Finne i ögat? gå till doktorn. Förkyld och feber? Ring hemläkaren. Jag svär Celine har gjort allt det där och hon kommer alltid hem glad i hågen med högar av pillerburkar som hon sedan äter lite sporadiskt när andan faller på.


Så ja, ni hör ju vilket bra humör jag är på. Nu väntar jag bara på att Rebecca ska komma hit och förundra sig över paljettfyndet över en bit lasagne. Och för er som undrar hur det gick med det numera skinande rena köksgolvet: colocen är hemkommen och klampade raka vägen in på rummet till den älskade telefonen utan att tacka, bocka eller ursäkta den otrevliga lappen. Jag försöker sända ut ond stämningvibbar men det är svårt när man är på så bra humör. Men jag kanske tar slut på hennes tandkräm eller nåt som hämnd.

Fuck you shitty Monday

Imorse gick han upp tidigt tidigt och åkte iväg. Roland Garros, Paris och slanka tennistjejer. Han åkte förra året och han åker detta året och jag ville inte följa med någon av gångerna. Men jag hatar att han åker veckan innan jag åker. Jag hatar den här jävla måndagen och tisdagen som jag ska fördriva själv när jag bara vill vara med honom hela hela tiden.

Imorgon har min efterblivna coloc bjudit in grannen på middag. Hon tycker att det är så synd att de inte utnyttjar att de bor grannar när de båda är singeltjejer. Hon sedan en vecka tillbaka ja, host host. Imorse när jag gick upp låg det en sträng lapp på bordet som sa åt mig "tänk på att grannen kommer på tisdag, det vore bra att städa köksgolvet innan dess tack." Den här lappen förstörde lite mitt goda morgonhumör. Det är synd att kalla Celine vansinnigt flitig med moppen (under ett och ett halvt år har jag sett henne med mopp i hand 0 gånger och dammsugare i hand 1 gång) och hon är inte den som räds för att klampa in med ytterskor i första taget. En annan sopar minsann ofrivilligt golvet varje dag med sina i efterhand inte lika vita nikesockor. Och reminder, det är faktiskt inte jag som bjudit in grannen och därmed inte mitt ansvar. STÄDA KÖKSGOLVET SJÄLV YOU LAZY BITCH. Men jag kommer såklart göra det för annars får jag dåligt samvete och när hon nämner det eller tackar mig (vilket inte alls är säkert, hon kanske bara klampar in i sina leriga birkenstocks) kommer jag säga, det är inga problem, jag har ändå inget för mig, det är klart att jag kan göra det och sedan kommer allt vara över. Jag är en mes, en rädd sådan, men jag döljer det bra.

Jag lider i vanliga fall alltid av lätt måndagsångest men något säger mig att den här måndagen kommer bli värre än vanligt. En vecka kvar en vecka kvar en vecka kvar en vecka kvar. Jag blir tokig, det finns inte en chans att en vecka räcker. Särskilt inte en vecka där sista helgen i Lyon kommer spenderas i ett jävla tält på place Bellecour där jag ska stå och se glad och blond ut och representera Sverige och dela ut Daim till inskränkta fransmän som egentligen bara tänker en sak - blond och svensk, blond och svensk, blond och svensk - och tror att det inte syns på dem. Det spelar ingen roll att det är slingor och att jag har mörk utväxt, fransmännen är färgblinda, allt som är ljusare än cendréfärgat är blont och därmed snyggt, sexigt och hett punkt slut.

Igår var jag på en bondgård och fick inte ens den utlovade chèvren som var hela anledningen till att jag åkte dit. Allt går mig emot dessa dagar. Det enda bra som kommer hända mig den här veckan är BEYONCE på onsdag. Jag kommer dö och svimma och få blackout om vartannat och jag kommer skrika mig hes och dansa mig så svettig så att mascaran rinner och håret klibbar och jag kommer säkert tappa mina örhängen och allt annat som sitter löst, men det kommer det vara värt, jag vet det, det kommer bli den bästa kvällen i mitt liv. Så jag antar att jag bara får bita ihop och genomlida den här skitmåndagen och den här skittisdagen och den där jobbiga grannmiddagen och hoppas att jag kommer ut hel och ren och inte för traumatiserad i andra ändan på onsdag. Tills dess, vitt bubbel eller sprit ur vattenmelon någon?

Nostalgi

Det började lite lätt med all saints men sedan gick det snabbt utför. En tur via TLC och waterfalls, Salt n Pepa och ja, Spice Girls, har slutligen lett mig fram till det mest nostalgiska. Roxette. Jag kan inte hjälpa det men It must have been love ger mig rysningar. Det regnar ute och jag vältrar mig i nostalgi. Frossar i det. Gottar in mig. Jag tror det kan ha att göra med det väldigt känslosamma tillstånd annalkandet av den fjärde juni försätter mig i.

Igår åt jag körsbär och lasagne och idag ska jag till en bondgård. Hejdå.

Jag är lite dålig på att skriva just nu och jag ber om ursäkt. Allt är varmt varmt varmt och går alldeles för fort och jag undrar fortfarande vart den där jävla bromsen tagit vägen nånstans. Handbroms eller nödbroms, I dont give a fuck, jag vill bara ha en vecka till. En liten ynka vecka kan man väl ändå få? Så att det är två veckor kvar istället för snart en pytteliten som är så fylld till bredden med måstegöragrejer så att jag inte förstår hur jag ska få ihop allting. Jag vill inte åka hem jag vill stanna i La France för alltid, gifta mig, skaffa några ungar, ett snyggt hus med pool och leva lycklig i alla mina dagar. Det är väl inte för mycket begärt?

Je suis le plus beau du quartier

Jahaja. Vaken tidigt men vad hjälper det egentligen? Den här tiden går så fort så jag får hjärtsnörp och panikångest. Vart tog nödbromsen vägen? Det är saker man undrar när det plötsligt är onsdag och alldeles för nära det där ödesdigra datumet.

Baby har bokat biljett till Sverige och det är ju bra. Jag har fått ledigt från jobbet lagom tills han kommer, en hel veckas försemester. Det är inte alla som har det så och jag borde inte gnälla. Men ja, återigen, jag är ju lite av en tjurskalle.

Igår var jag på cocktail med de nya svenskarna. De tackade nej till gratisvin och var allmänt ocharmiga. Jag litar inte på människor som inte dricker gratissprit när det väl bjuds. Det var varmt som i bastun på Brännö, nej nästan varmare och alla rann bort och var blanka i ansiktet. Vi pratade med en mörkhyad man på vagnen hem och han sa att "äh, det här är väl ingenting, vid fyrtio grader, då börjar det bli varmt på riktigt". Jag höll inte med. Vid fyrtio grader är jag redan död. Sedan följde ett gänghäng på kajen med Ellinor och Rebecca och dricka sprit ur en vattenmelon. Det är sånt man brukar göra när man åker på charter annars, jag tyckte det var roligt. Exotiskt liksom. Sedan satte Rebecca vattenmelonen på huvudet och blev blöt i håret och fick små vattenmelonsbitar överallt. Det var också ganska roligt. Men jag saknade min kille lite.

Idag ska jag gå till Konsulatet som vanligt och sen ska jag åka buss till Sathonay och bada i poolen. Det är det enda jag vill, bada bada bada tills jag blir skrynklig som ett russin. Bada sola sola sola sola bada och så om på nytt. I min nya bikini med guldfjärilar. Bara vattenmelonen som fattas. Ikväll ska jag träffa den tjatigaste, tjockaste och gnälligaste fransmannen jag känner och det är inget jag ser fram emot. Trust me, its not like I havent tried, men nu har det kommit till the point of no return. Jag orkar inte med den där fransmannen mer, och inte många andra heller för den delen. Det finns de fransmän jag gillar och sen får det liksom vara bra, jag är mätt på nya bekantskaper. Jag behöver rutiner och välkända ansikten nu. Trevliga svenskar.

Idag tänker jag bara lyssna på Never Ever med All Saints hela dagen. Det är dags för en nittiotalsrevival. Och sen hade jag väl inte så mycket mer att säga.

Surpuppa

Man blir sur på sin kille för att han inte är med en lika mycket som man vill = hela tiden. Jag tror inte jag är nöjd förrän jag typ får följa med honom överallt hela tiden, som ett tuggummi under hans sko eller nåt. Ett hårstrå på hans huvud kanske.

Man kommer på att man är en gnällspik och en tjatmoster som aldrig är nöjd och att det är något man borde ändra på. Någon dag. Bli en bättre och nöjdare flickvän. För jag är ju nöjd, när han väl är här. Och inte kollar på tv för då är jag sur. Och inte spelar tennis eller spelar turnering eller pratar tennisbusiness i telefonen. Man behöver ganska mycket uppmärksamhet, but then again, han borde veta att women gets emotional in need of love.

Colocen är i södern och klättrar och campar och allt är frid och fröjd. Solen skiner och jag har besök och vi lagar god mat, scrambled eggs och bacon till frukost. Det är nice.
Tiden går alldeles för fort men jag skall iaf försöka sola lite idag. Och dricka apero.