EfterLaFranceBaksmällan

Det var precis där vi stod för 48 timmar sen.

Fan vad det är deppigt att komma hem från fantastisk rivieraweekend med bästa killen till en tjurig lillebror och ett regnigt och kallt göteborg. Idag vaknade jag upp med EfterLaFranceBaksmällan. Den infinner sig lika ofrånkomligt varje gång. Varför är jag här när jag kan vara där? Jag skulle kunna sitta därnere nu i en fin liten lägenhet med bästa killen och leva det bekymmerslösa utlandslivet med bubbel och ståhej vareviga dag. Det är konstigt att vara hemma och jag undrar hur lång tid det egentligen ska ta innan jag hittar min plats här. Hittar tillbaka till hur man gör, vilka man umgås med. Det är konstigt, man åker, kämpar hårt för att skaffa sig ett nytt liv och sedan när man just stadgat sig någorlunda, då ska allt rivas upp med rötterna och man ska hem. Det är som om någon bara raderat ut allt det som fanns innan. De senaste två åren är bakom mig, glömda, över och nu ska jag bara börja om på ny kula. Men i vilken ända börjar man? Och hur ska man orka uppbringa energin när allt inte är nytt och spännande utan mest alldeles för unket och vardagsgrått? Förväntingar på hur man borde vara och minnen av hur man har varit, fast det inte alls är vem man vill vara längre. Eller som en vän sa på fyllan i våras c'est affreux d'être déchiré entre deux villes comme ca.

Det är baksmällan. Att vakna upp och undra vad man gör här. Även fast man vet att det är det bästa. Att tänka tillbaka på allt fint och skojigt man lämnat bakom sig och undra om det är värt det. Att tänka på hur dagarna bara mals sönder till en enda massa och tiden liksom släpar en framåt här hemma och hur det känns som att jag inte hinner med någonting fast jag alltid gör saker. I vilken jävla ända ska man börja?

Så saknar jag ju honom och vill vara med honom och ja det där gamla vanliga.

Så come last weekend, låt mig få åka tillbaka, titta på när det vackra välfönade folket äter skaldjursplatåer på uteserveringarna i Cassis, precis bredvid det turkosa medelhavet, låt oss få promenera sakta i solglasögon och t-shirt och prata om ingenting och ta fåniga kort och sedan köpa billigt vin från lokala vingården och åka hem och äta pasta med tomatsås och gruyère. Det är det som är bubblan och jag är trött på att den alltid spricker. Vivement dans deux ans. Eller hur många år det nu ska ta.