Regn, gråa moln and just that ghetto ghetto

Så sjunker vemodet över Lyon. Vemod i form av grå moln och ett regn i syndaflodsstil som aldrig vill ta slut. Alla är lika förvånade. Vad hände med sommaren som var här bara alldeles nyss? Nej, på med stövlar, jacka, fram med paraflaxet och fan att jag glömde handskarna hemma. Jävla vemod. Jävla dag. Jävla fan att jag om tre veckor för tio minuter sen kommer ha landat på Landvetter. Det här är en process som jag redan har gått igenom en gång, märk väl. Jag var vemodig och nykär och hade knappt hunnit med hälften av det jag ville göra här. Nu känns det lika vemodigt och lika kärt, men mer färdigt. Jag är ledsen Lyon men jag tror att vårt trassliga förhållande tar slut här.

Det känns så konstigt. Hejdå La France. Hejdå mitt kära Croix Rousse. Hejdå min lägenhet som jag gillar och min coloc som jag gillar mindre. Vadå att någon annan ska bo i mitt rum? Hejdå alla trevliga nya svenskar. Ni är roliga och jag gillar er. Hejdå att äta god brunch och laga sushi och äta wasabinötter i ert sällskap. Hejdå vita bubblet. Hejdå såpbubbelliv, konsulat och cocktail. Hejdå qboat, first, apericlub, cosmo, marquisen (även om jag inte är där så ofta), ninkasi, chacun sa tasse och l'épicerie. Hejdå place de terreaux, hejdå monté de la grande côte, hejdå place Bellecour, Vieux Lyon och Fourvière. Hejdå Berges du Rhône - nya favorithänget. Det blev bra när det blev färdigt ändå. Hejdå Saône och Rhône och fasadbelysning. Hejdå Bron jag kommer inte sakna dig. Hejdå parc de la tête d'or och parc Miribel. Hejdå Sathonay Village... I love you all.

Fast allt det där finns ju ändå kvar. Lyon has been for hundreds and hundreds of years and its still gonna be there for hundreds and hundreds of years. Jag kommer sakna alltihop, men det kommer ändå vara okej. För ingenting av det går att jämföra med det allra svåraste hejdået. Separationen som alla inblandade visste skulle komma. Jag är duktig på att inte tänka på sånt jag inte vill veta av, men efter en sån här helg är det svårt att bortse från. För vad fan ska jag hem och göra när han är kvar här? Vad ska jag göra utan honom? Kan jag ens vara utan honom? Om en helg utan honom känns som tre år av lång väntan hur ska inte en vecka kännas då? Jag vill inte vill inte vill inte. Men samtidigt är det som det måste vara och jag vet att jag inte kan göra på något annat sätt. Hur mycket han än är min sol, min måne och mina stjärnor... Min himmel och allt det där andra tjafsiga. You cant have it all baby.

Så hemma då. Det känns alltid som om allting bara gått på repeat sen det man åkte. Allt är bara samma samma samma gamla vanliga invanda. Men ändå. Kära Helenia, singellyan och tjejgänget. De jag gillar och där jag gillar att vara. Au fond de coeur liksom. Eller är det verkligen fortfarande så? De jag gillar - onekligen. Där jag gillar att vara - tveksamt. Eller både och.

Men jag får ta mig i kragen, slå mig i huvudet och sluta tänka på det som kommer hända sen. Det enda jag kan göra är att profitera allt jag har. Krama de sista dropparna ur mitt fina lilla Lyonliv. Därför gick jag raka vägen hem idag efter Konsulatet och provade olika Gangstaoutfits inför Nils födelsedagskalas på onsdag. Det är ett födelsedagskalas med ghettotema. Jag är inte riktigt säker på att det här var Nils önskan från början men nu är det iallafall bestämt och jag är väldigt nöjd. Jag tänker bara lyssna på Jay fram tills dess för att komma i rätt stämning. Har svårt att bestämma mig om jag ska vara hoodgangsta eller blingblinggangstatjej i små hotpants. Nu har jag ju inga små hotpants men hade jag haft det hade det varit ett ypperligt tillfälle att få använda dem. Det där baggymodet känns så himla förlegat. Jag kanske ska gå till Nils i bara bikini, höga klackar och stora örhängen. Fast jag är ju så lättfrusen. Lord knows, min hemliga dröm varje dag är ju att ta på mig allt mitt bling och alla tuffa kepsar som jag inte har, hur ska jag kunna bestämma mig tills på onsdag? Och det blir ju dessutom så stökigt när man håller på och provar kläder hela tiden. Undrar vad jay hade tagit på sig. Fast det är klart, han är ju en svart ex-dealer från brooklyn. Det lyser liksom igenom mycket mer på honom än på mig.

Idag åt vi brunch hemma hos Ebba. Det var gott och ännu ett led i steget (hahaha) i min strävan mot att aldrig mer behöva betala min egen mat. Jag gjorde med lite hjälp en omelett som blev godare än jag trodde och Ebba och Britta stekte fattiga riddare. Det var gott. Vi åt scones med, och drack hemmagjord flädersaft. Det är ingen som ska komma och säga att svenskkolonin inte är ambitiösa. Det var en fransk kille med också men han smet trogen franska killars vana från allt arbete och åt sedan mest och glupskast. Så gjorde han sist också vill jag minnas (den gången vi lagade sallad hemma hos honom och han bara råkade få ett samtal just då salladen skulle lagas, jag vet att det bara var ren och skär undansmitning). Franska killar är värdelösa när det kommer till hemarbete och måste uppfostras av till exempel svenska flickvänner. När det kommer till allt annat än hemarbete är de sweetast och bäst i världen (okej jag är partisk).

Sen gick jag till Konsulatet i ösregn. Jag tänkte att det skulle vara trevligt och förlösande att promenera över Rhône med bara mig själv och mina djupaste tankar. Dessutom hade jag ett paraply. Jag var väldigt våt sedan när jag kom fram till 139 rue Vendôme och konstaterade att regnpromenader är en dålig idé om man inte har på sig ett regnställ. Och vem har det?

Så voilà min dag. Nu ska jag gå och prova ghetto-outfits igen. Någon borde verkligen pimpa min garderob lite, den är fruktansvärt oinspirerande när det kommer till gangsta. Det är som att trolla med knäna.