Ollie dit :
jag retar dam och säger att han har aids och då blir han sur
Ollie dit :
killar är så lättstötta
#7 dit :
HAHAHHAHAHAHHAHAHA
#7 dit :
jag dööööör
Ollie dit :
han säger att man inte skojar om aids
#7 dit :
ahahhahahahahaha
Ollie dit :
hade du blivit sur?
#7 dit :
jag hade dött
#7 dit :
aids är just precis en sån sak man skojar om
Ollie dit :
jag vet
Ollie dit :
ett roligt lättsamt ämne
Ollie dit :
"man skojar inte om döden"
Ollie dit :
sa han
#7 dit :
haahhaahha
#7 dit :
jag ska säga till helena att hon har aids
Ollie dit :
ja det skulle nog hon tycka var skoj
jeudi 31 mai 2007
WHAT MORE CAN I SAY?
Jag började skriva ett inlägg men det blev bara tramsigt och sentimentalt. Jag kan inte förklara hur fet gårdagen var eller hur mycket jag älskade varje sekund eller hur snygg och grym B verkligen var, för att inte tala om hennes dansare, hennes kör och hennes trummisar... Jag dog och kom till himlen hundra gånger om och idag går jag mest runt och biter mig i läppen och känner mig sorgsen och det enda jag vill är att dra något gammalt över mig och reminisca om gårdagen. Så jag bestämde mig för att bespara er allt det där dravlet (eller kanske ge er det lite senare när jag har samlat mig) och snor några bilder från Lydias blogg istället. Och ja, ni kan ju se hur långt fram vi stod. GIVE IT TO MAMA.
lundi 28 mai 2007
HAHA!
Den här måndagen blev mycket bättre än väntat. Jag tog en sväng in på Zara för att rädda mig undan råkylan (idag vinter, igår stekhett, jag blir tokig på väderomslagen) och vad hängde där om inte min Freakumdress som jag ska ha på onsdag! Yep yep håll i hatten Lydia, nu är det jag som ligger inne med lårkort paljettklänning inför B! Jag kan ju säga att hon själv inte hade varit feg en sekund, den där klänningen är som gjord för att dansa till Get me bodied i (hon har ju själv en relativt glansig lårkort klänning i videon som ni kan se här intill). Sen att jag knappt har ett öre kvar tills första löningen kommer i slutet av Juli är ingenting som spelar så stor roll, jag har en paljettklänning och den är grön och det är allt som räknas.
Vidare vill jag passa på att ge lite props till det franska sjukvårdssystemet i allmänhet och pharmacierna i synnerhet, det är fantastiskt. Hemma får man alltid sitta i kö i minst en halvtimme innan man kan få ut sina futtiga svaga receptbelagda läkemedel men här minsann - inte nog med att det ligger ett apotek i varje gatuhörn - fort som ögat går det. In, en kund före, hala upp receptet, hosta upp stålarna och du har dina piller i en liten påse! Jag älskar det! Dessutom snålar dom inte på krutet, nejnej smaska på med starkaste antibiotikan bara så man blir frisk på ett kick! Rosa, gröna, gul-röda och lila piller - alla finns dom i galna colocens badrumsskåp. Och tro mig, hon knaprar allt i sig dem.
Så till sjukvårdssytemet, hemma vet man knappt vart man ska ringa för att komma till en doktor, axessakuten sju timmar senare och några hundralappar fattigare ett recept om man har tur. Här, bara att slå en signal och du kan komma idag, imorgon eller på torsdag, när passar det dig bäst, specialist eller allmänläkare och sen behöver man bara betala sex euro för hela kalaset, resten betalar staten varesig man är fransk medborgare eller ej. Det är så effektivt och fint, allt man kan önska sig om man gillar medeciner. Och det gör fransmännen. Ont i ryggen? gå till doktorn. Ont i magen? gå till doktorn. Finne i ögat? gå till doktorn. Förkyld och feber? Ring hemläkaren. Jag svär Celine har gjort allt det där och hon kommer alltid hem glad i hågen med högar av pillerburkar som hon sedan äter lite sporadiskt när andan faller på.
Så ja, ni hör ju vilket bra humör jag är på. Nu väntar jag bara på att Rebecca ska komma hit och förundra sig över paljettfyndet över en bit lasagne. Och för er som undrar hur det gick med det numera skinande rena köksgolvet: colocen är hemkommen och klampade raka vägen in på rummet till den älskade telefonen utan att tacka, bocka eller ursäkta den otrevliga lappen. Jag försöker sända ut ond stämningvibbar men det är svårt när man är på så bra humör. Men jag kanske tar slut på hennes tandkräm eller nåt som hämnd.
Vidare vill jag passa på att ge lite props till det franska sjukvårdssystemet i allmänhet och pharmacierna i synnerhet, det är fantastiskt. Hemma får man alltid sitta i kö i minst en halvtimme innan man kan få ut sina futtiga svaga receptbelagda läkemedel men här minsann - inte nog med att det ligger ett apotek i varje gatuhörn - fort som ögat går det. In, en kund före, hala upp receptet, hosta upp stålarna och du har dina piller i en liten påse! Jag älskar det! Dessutom snålar dom inte på krutet, nejnej smaska på med starkaste antibiotikan bara så man blir frisk på ett kick! Rosa, gröna, gul-röda och lila piller - alla finns dom i galna colocens badrumsskåp. Och tro mig, hon knaprar allt i sig dem.
Så till sjukvårdssytemet, hemma vet man knappt vart man ska ringa för att komma till en doktor, axessakuten sju timmar senare och några hundralappar fattigare ett recept om man har tur. Här, bara att slå en signal och du kan komma idag, imorgon eller på torsdag, när passar det dig bäst, specialist eller allmänläkare och sen behöver man bara betala sex euro för hela kalaset, resten betalar staten varesig man är fransk medborgare eller ej. Det är så effektivt och fint, allt man kan önska sig om man gillar medeciner. Och det gör fransmännen. Ont i ryggen? gå till doktorn. Ont i magen? gå till doktorn. Finne i ögat? gå till doktorn. Förkyld och feber? Ring hemläkaren. Jag svär Celine har gjort allt det där och hon kommer alltid hem glad i hågen med högar av pillerburkar som hon sedan äter lite sporadiskt när andan faller på.
Så ja, ni hör ju vilket bra humör jag är på. Nu väntar jag bara på att Rebecca ska komma hit och förundra sig över paljettfyndet över en bit lasagne. Och för er som undrar hur det gick med det numera skinande rena köksgolvet: colocen är hemkommen och klampade raka vägen in på rummet till den älskade telefonen utan att tacka, bocka eller ursäkta den otrevliga lappen. Jag försöker sända ut ond stämningvibbar men det är svårt när man är på så bra humör. Men jag kanske tar slut på hennes tandkräm eller nåt som hämnd.
Fuck you shitty Monday
Imorse gick han upp tidigt tidigt och åkte iväg. Roland Garros, Paris och slanka tennistjejer. Han åkte förra året och han åker detta året och jag ville inte följa med någon av gångerna. Men jag hatar att han åker veckan innan jag åker. Jag hatar den här jävla måndagen och tisdagen som jag ska fördriva själv när jag bara vill vara med honom hela hela tiden.
Imorgon har min efterblivna coloc bjudit in grannen på middag. Hon tycker att det är så synd att de inte utnyttjar att de bor grannar när de båda är singeltjejer. Hon sedan en vecka tillbaka ja, host host. Imorse när jag gick upp låg det en sträng lapp på bordet som sa åt mig "tänk på att grannen kommer på tisdag, det vore bra att städa köksgolvet innan dess tack." Den här lappen förstörde lite mitt goda morgonhumör. Det är synd att kalla Celine vansinnigt flitig med moppen (under ett och ett halvt år har jag sett henne med mopp i hand 0 gånger och dammsugare i hand 1 gång) och hon är inte den som räds för att klampa in med ytterskor i första taget. En annan sopar minsann ofrivilligt golvet varje dag med sina i efterhand inte lika vita nikesockor. Och reminder, det är faktiskt inte jag som bjudit in grannen och därmed inte mitt ansvar. STÄDA KÖKSGOLVET SJÄLV YOU LAZY BITCH. Men jag kommer såklart göra det för annars får jag dåligt samvete och när hon nämner det eller tackar mig (vilket inte alls är säkert, hon kanske bara klampar in i sina leriga birkenstocks) kommer jag säga, det är inga problem, jag har ändå inget för mig, det är klart att jag kan göra det och sedan kommer allt vara över. Jag är en mes, en rädd sådan, men jag döljer det bra.
Jag lider i vanliga fall alltid av lätt måndagsångest men något säger mig att den här måndagen kommer bli värre än vanligt. En vecka kvar en vecka kvar en vecka kvar en vecka kvar. Jag blir tokig, det finns inte en chans att en vecka räcker. Särskilt inte en vecka där sista helgen i Lyon kommer spenderas i ett jävla tält på place Bellecour där jag ska stå och se glad och blond ut och representera Sverige och dela ut Daim till inskränkta fransmän som egentligen bara tänker en sak - blond och svensk, blond och svensk, blond och svensk - och tror att det inte syns på dem. Det spelar ingen roll att det är slingor och att jag har mörk utväxt, fransmännen är färgblinda, allt som är ljusare än cendréfärgat är blont och därmed snyggt, sexigt och hett punkt slut.
Igår var jag på en bondgård och fick inte ens den utlovade chèvren som var hela anledningen till att jag åkte dit. Allt går mig emot dessa dagar. Det enda bra som kommer hända mig den här veckan är BEYONCE på onsdag. Jag kommer dö och svimma och få blackout om vartannat och jag kommer skrika mig hes och dansa mig så svettig så att mascaran rinner och håret klibbar och jag kommer säkert tappa mina örhängen och allt annat som sitter löst, men det kommer det vara värt, jag vet det, det kommer bli den bästa kvällen i mitt liv. Så jag antar att jag bara får bita ihop och genomlida den här skitmåndagen och den här skittisdagen och den där jobbiga grannmiddagen och hoppas att jag kommer ut hel och ren och inte för traumatiserad i andra ändan på onsdag. Tills dess, vitt bubbel eller sprit ur vattenmelon någon?
Imorgon har min efterblivna coloc bjudit in grannen på middag. Hon tycker att det är så synd att de inte utnyttjar att de bor grannar när de båda är singeltjejer. Hon sedan en vecka tillbaka ja, host host. Imorse när jag gick upp låg det en sträng lapp på bordet som sa åt mig "tänk på att grannen kommer på tisdag, det vore bra att städa köksgolvet innan dess tack." Den här lappen förstörde lite mitt goda morgonhumör. Det är synd att kalla Celine vansinnigt flitig med moppen (under ett och ett halvt år har jag sett henne med mopp i hand 0 gånger och dammsugare i hand 1 gång) och hon är inte den som räds för att klampa in med ytterskor i första taget. En annan sopar minsann ofrivilligt golvet varje dag med sina i efterhand inte lika vita nikesockor. Och reminder, det är faktiskt inte jag som bjudit in grannen och därmed inte mitt ansvar. STÄDA KÖKSGOLVET SJÄLV YOU LAZY BITCH. Men jag kommer såklart göra det för annars får jag dåligt samvete och när hon nämner det eller tackar mig (vilket inte alls är säkert, hon kanske bara klampar in i sina leriga birkenstocks) kommer jag säga, det är inga problem, jag har ändå inget för mig, det är klart att jag kan göra det och sedan kommer allt vara över. Jag är en mes, en rädd sådan, men jag döljer det bra.
Jag lider i vanliga fall alltid av lätt måndagsångest men något säger mig att den här måndagen kommer bli värre än vanligt. En vecka kvar en vecka kvar en vecka kvar en vecka kvar. Jag blir tokig, det finns inte en chans att en vecka räcker. Särskilt inte en vecka där sista helgen i Lyon kommer spenderas i ett jävla tält på place Bellecour där jag ska stå och se glad och blond ut och representera Sverige och dela ut Daim till inskränkta fransmän som egentligen bara tänker en sak - blond och svensk, blond och svensk, blond och svensk - och tror att det inte syns på dem. Det spelar ingen roll att det är slingor och att jag har mörk utväxt, fransmännen är färgblinda, allt som är ljusare än cendréfärgat är blont och därmed snyggt, sexigt och hett punkt slut.
Igår var jag på en bondgård och fick inte ens den utlovade chèvren som var hela anledningen till att jag åkte dit. Allt går mig emot dessa dagar. Det enda bra som kommer hända mig den här veckan är BEYONCE på onsdag. Jag kommer dö och svimma och få blackout om vartannat och jag kommer skrika mig hes och dansa mig så svettig så att mascaran rinner och håret klibbar och jag kommer säkert tappa mina örhängen och allt annat som sitter löst, men det kommer det vara värt, jag vet det, det kommer bli den bästa kvällen i mitt liv. Så jag antar att jag bara får bita ihop och genomlida den här skitmåndagen och den här skittisdagen och den där jobbiga grannmiddagen och hoppas att jag kommer ut hel och ren och inte för traumatiserad i andra ändan på onsdag. Tills dess, vitt bubbel eller sprit ur vattenmelon någon?
dimanche 27 mai 2007
Nostalgi
Det började lite lätt med all saints men sedan gick det snabbt utför. En tur via TLC och waterfalls, Salt n Pepa och ja, Spice Girls, har slutligen lett mig fram till det mest nostalgiska. Roxette. Jag kan inte hjälpa det men It must have been love ger mig rysningar. Det regnar ute och jag vältrar mig i nostalgi. Frossar i det. Gottar in mig. Jag tror det kan ha att göra med det väldigt känslosamma tillstånd annalkandet av den fjärde juni försätter mig i.
Igår åt jag körsbär och lasagne och idag ska jag till en bondgård. Hejdå.
Igår åt jag körsbär och lasagne och idag ska jag till en bondgård. Hejdå.
samedi 26 mai 2007
Jag är lite dålig på att skriva just nu och jag ber om ursäkt. Allt är varmt varmt varmt och går alldeles för fort och jag undrar fortfarande vart den där jävla bromsen tagit vägen nånstans. Handbroms eller nödbroms, I dont give a fuck, jag vill bara ha en vecka till. En liten ynka vecka kan man väl ändå få? Så att det är två veckor kvar istället för snart en pytteliten som är så fylld till bredden med måstegöragrejer så att jag inte förstår hur jag ska få ihop allting. Jag vill inte åka hem jag vill stanna i La France för alltid, gifta mig, skaffa några ungar, ett snyggt hus med pool och leva lycklig i alla mina dagar. Det är väl inte för mycket begärt?
mercredi 23 mai 2007
Je suis le plus beau du quartier
Jahaja. Vaken tidigt men vad hjälper det egentligen? Den här tiden går så fort så jag får hjärtsnörp och panikångest. Vart tog nödbromsen vägen? Det är saker man undrar när det plötsligt är onsdag och alldeles för nära det där ödesdigra datumet.
Baby har bokat biljett till Sverige och det är ju bra. Jag har fått ledigt från jobbet lagom tills han kommer, en hel veckas försemester. Det är inte alla som har det så och jag borde inte gnälla. Men ja, återigen, jag är ju lite av en tjurskalle.
Igår var jag på cocktail med de nya svenskarna. De tackade nej till gratisvin och var allmänt ocharmiga. Jag litar inte på människor som inte dricker gratissprit när det väl bjuds. Det var varmt som i bastun på Brännö, nej nästan varmare och alla rann bort och var blanka i ansiktet. Vi pratade med en mörkhyad man på vagnen hem och han sa att "äh, det här är väl ingenting, vid fyrtio grader, då börjar det bli varmt på riktigt". Jag höll inte med. Vid fyrtio grader är jag redan död. Sedan följde ett gänghäng på kajen med Ellinor och Rebecca och dricka sprit ur en vattenmelon. Det är sånt man brukar göra när man åker på charter annars, jag tyckte det var roligt. Exotiskt liksom. Sedan satte Rebecca vattenmelonen på huvudet och blev blöt i håret och fick små vattenmelonsbitar överallt. Det var också ganska roligt. Men jag saknade min kille lite.
Idag ska jag gå till Konsulatet som vanligt och sen ska jag åka buss till Sathonay och bada i poolen. Det är det enda jag vill, bada bada bada tills jag blir skrynklig som ett russin. Bada sola sola sola sola bada och så om på nytt. I min nya bikini med guldfjärilar. Bara vattenmelonen som fattas. Ikväll ska jag träffa den tjatigaste, tjockaste och gnälligaste fransmannen jag känner och det är inget jag ser fram emot. Trust me, its not like I havent tried, men nu har det kommit till the point of no return. Jag orkar inte med den där fransmannen mer, och inte många andra heller för den delen. Det finns de fransmän jag gillar och sen får det liksom vara bra, jag är mätt på nya bekantskaper. Jag behöver rutiner och välkända ansikten nu. Trevliga svenskar.
Idag tänker jag bara lyssna på Never Ever med All Saints hela dagen. Det är dags för en nittiotalsrevival. Och sen hade jag väl inte så mycket mer att säga.
Baby har bokat biljett till Sverige och det är ju bra. Jag har fått ledigt från jobbet lagom tills han kommer, en hel veckas försemester. Det är inte alla som har det så och jag borde inte gnälla. Men ja, återigen, jag är ju lite av en tjurskalle.
Igår var jag på cocktail med de nya svenskarna. De tackade nej till gratisvin och var allmänt ocharmiga. Jag litar inte på människor som inte dricker gratissprit när det väl bjuds. Det var varmt som i bastun på Brännö, nej nästan varmare och alla rann bort och var blanka i ansiktet. Vi pratade med en mörkhyad man på vagnen hem och han sa att "äh, det här är väl ingenting, vid fyrtio grader, då börjar det bli varmt på riktigt". Jag höll inte med. Vid fyrtio grader är jag redan död. Sedan följde ett gänghäng på kajen med Ellinor och Rebecca och dricka sprit ur en vattenmelon. Det är sånt man brukar göra när man åker på charter annars, jag tyckte det var roligt. Exotiskt liksom. Sedan satte Rebecca vattenmelonen på huvudet och blev blöt i håret och fick små vattenmelonsbitar överallt. Det var också ganska roligt. Men jag saknade min kille lite.
Idag ska jag gå till Konsulatet som vanligt och sen ska jag åka buss till Sathonay och bada i poolen. Det är det enda jag vill, bada bada bada tills jag blir skrynklig som ett russin. Bada sola sola sola sola bada och så om på nytt. I min nya bikini med guldfjärilar. Bara vattenmelonen som fattas. Ikväll ska jag träffa den tjatigaste, tjockaste och gnälligaste fransmannen jag känner och det är inget jag ser fram emot. Trust me, its not like I havent tried, men nu har det kommit till the point of no return. Jag orkar inte med den där fransmannen mer, och inte många andra heller för den delen. Det finns de fransmän jag gillar och sen får det liksom vara bra, jag är mätt på nya bekantskaper. Jag behöver rutiner och välkända ansikten nu. Trevliga svenskar.
Idag tänker jag bara lyssna på Never Ever med All Saints hela dagen. Det är dags för en nittiotalsrevival. Och sen hade jag väl inte så mycket mer att säga.
mardi 22 mai 2007
samedi 19 mai 2007
Surpuppa
Man blir sur på sin kille för att han inte är med en lika mycket som man vill = hela tiden. Jag tror inte jag är nöjd förrän jag typ får följa med honom överallt hela tiden, som ett tuggummi under hans sko eller nåt. Ett hårstrå på hans huvud kanske.
Man kommer på att man är en gnällspik och en tjatmoster som aldrig är nöjd och att det är något man borde ändra på. Någon dag. Bli en bättre och nöjdare flickvän. För jag är ju nöjd, när han väl är här. Och inte kollar på tv för då är jag sur. Och inte spelar tennis eller spelar turnering eller pratar tennisbusiness i telefonen. Man behöver ganska mycket uppmärksamhet, but then again, han borde veta att women gets emotional in need of love.
Colocen är i södern och klättrar och campar och allt är frid och fröjd. Solen skiner och jag har besök och vi lagar god mat, scrambled eggs och bacon till frukost. Det är nice.
Tiden går alldeles för fort men jag skall iaf försöka sola lite idag. Och dricka apero.
Man kommer på att man är en gnällspik och en tjatmoster som aldrig är nöjd och att det är något man borde ändra på. Någon dag. Bli en bättre och nöjdare flickvän. För jag är ju nöjd, när han väl är här. Och inte kollar på tv för då är jag sur. Och inte spelar tennis eller spelar turnering eller pratar tennisbusiness i telefonen. Man behöver ganska mycket uppmärksamhet, but then again, han borde veta att women gets emotional in need of love.
Colocen är i södern och klättrar och campar och allt är frid och fröjd. Solen skiner och jag har besök och vi lagar god mat, scrambled eggs och bacon till frukost. Det är nice.
Tiden går alldeles för fort men jag skall iaf försöka sola lite idag. Och dricka apero.
lundi 14 mai 2007
Världens jobbigaste coloc part 2
Här sitter man i godan ro och tittar på Beyoncévideos när Världens Jobbigaste Coloc kommer hem. Världens Jobbigaste Coloc kanske inte hade varit lika jobbig om hon hade kunnat gå normalt som vanligt folk. Det kan hon inte. Hon har bara en växel - springväxeln. Följande konversation följer:
Jobbig coloc: Olivia! Igår skulle vi (hon och hennes ex, fråga mig inte vad han gjorde här) bädda upp bäddsoffan och då märkte vi att den var sönder.
Hon börjar slita och riva i soffkuddarna för att visa. Jag hänger tvätt och hummar håglöst men hon märker som vanligt ingenting. Hon knuffar vilt undan soffbordet och sliter upp soffan.
Jobbig coloc (triumferande): Titta här! Titta här! De här är av på båda sidor. Hände det när din kompis var här för inte så längesen?
Jag: Céline, jag vet faktiskt inte.
Coloc: Du minns inte om du hört något konstigt ljud när du bäddat ihop soffan? Ett knak?
Jag : Nej jag minns inget knak.
Coloc: När din andra kompis sov här, du minns inte om ni hörde ett knak?
Jag: Nej.
Coloc: Det är väldigt konstigt ändå. Att ni inte hört något menar jag. Ja jag minns när jag bäddade ihop soffan sist och då hördes ingenting alls.
Kan hon sluta anklaga mig för att ha sönder saker i hennes lägenhet? Andra saker som jag gör: Stänger vattenkranarna för hårt. Sopsorterar fel. Låser dörren för ovarsamt (hon låser nämligen alltid försiktigt och nu är låset snart sönder har rörmokaren sagt).
Ursäkta mig men den soffan hittade hennes ex förra coloc på gatan. Den är ful och gammal och obekväm att sova på och vi har hundra madrasser som är tio gånger bättre rent ergonomiskt i det här hushållet. Jag har inte haft sönder hennes dumma soffa.
Hon stör min husfrid. Jag kommer att få magsår av hennes springande. This has to come to an end.
Jobbig coloc: Olivia! Igår skulle vi (hon och hennes ex, fråga mig inte vad han gjorde här) bädda upp bäddsoffan och då märkte vi att den var sönder.
Hon börjar slita och riva i soffkuddarna för att visa. Jag hänger tvätt och hummar håglöst men hon märker som vanligt ingenting. Hon knuffar vilt undan soffbordet och sliter upp soffan.
Jobbig coloc (triumferande): Titta här! Titta här! De här är av på båda sidor. Hände det när din kompis var här för inte så längesen?
Jag: Céline, jag vet faktiskt inte.
Coloc: Du minns inte om du hört något konstigt ljud när du bäddat ihop soffan? Ett knak?
Jag : Nej jag minns inget knak.
Coloc: När din andra kompis sov här, du minns inte om ni hörde ett knak?
Jag: Nej.
Coloc: Det är väldigt konstigt ändå. Att ni inte hört något menar jag. Ja jag minns när jag bäddade ihop soffan sist och då hördes ingenting alls.
Kan hon sluta anklaga mig för att ha sönder saker i hennes lägenhet? Andra saker som jag gör: Stänger vattenkranarna för hårt. Sopsorterar fel. Låser dörren för ovarsamt (hon låser nämligen alltid försiktigt och nu är låset snart sönder har rörmokaren sagt).
Ursäkta mig men den soffan hittade hennes ex förra coloc på gatan. Den är ful och gammal och obekväm att sova på och vi har hundra madrasser som är tio gånger bättre rent ergonomiskt i det här hushållet. Jag har inte haft sönder hennes dumma soffa.
Hon stör min husfrid. Jag kommer att få magsår av hennes springande. This has to come to an end.
Regn, gråa moln and just that ghetto ghetto
Så sjunker vemodet över Lyon. Vemod i form av grå moln och ett regn i syndaflodsstil som aldrig vill ta slut. Alla är lika förvånade. Vad hände med sommaren som var här bara alldeles nyss? Nej, på med stövlar, jacka, fram med paraflaxet och fan att jag glömde handskarna hemma. Jävla vemod. Jävla dag. Jävla fan att jag om tre veckor för tio minuter sen kommer ha landat på Landvetter. Det här är en process som jag redan har gått igenom en gång, märk väl. Jag var vemodig och nykär och hade knappt hunnit med hälften av det jag ville göra här. Nu känns det lika vemodigt och lika kärt, men mer färdigt. Jag är ledsen Lyon men jag tror att vårt trassliga förhållande tar slut här.
Det känns så konstigt. Hejdå La France. Hejdå mitt kära Croix Rousse. Hejdå min lägenhet som jag gillar och min coloc som jag gillar mindre. Vadå att någon annan ska bo i mitt rum? Hejdå alla trevliga nya svenskar. Ni är roliga och jag gillar er. Hejdå att äta god brunch och laga sushi och äta wasabinötter i ert sällskap. Hejdå vita bubblet. Hejdå såpbubbelliv, konsulat och cocktail. Hejdå qboat, first, apericlub, cosmo, marquisen (även om jag inte är där så ofta), ninkasi, chacun sa tasse och l'épicerie. Hejdå place de terreaux, hejdå monté de la grande côte, hejdå place Bellecour, Vieux Lyon och Fourvière. Hejdå Berges du Rhône - nya favorithänget. Det blev bra när det blev färdigt ändå. Hejdå Saône och Rhône och fasadbelysning. Hejdå Bron jag kommer inte sakna dig. Hejdå parc de la tête d'or och parc Miribel. Hejdå Sathonay Village... I love you all.
Fast allt det där finns ju ändå kvar. Lyon has been for hundreds and hundreds of years and its still gonna be there for hundreds and hundreds of years. Jag kommer sakna alltihop, men det kommer ändå vara okej. För ingenting av det går att jämföra med det allra svåraste hejdået. Separationen som alla inblandade visste skulle komma. Jag är duktig på att inte tänka på sånt jag inte vill veta av, men efter en sån här helg är det svårt att bortse från. För vad fan ska jag hem och göra när han är kvar här? Vad ska jag göra utan honom? Kan jag ens vara utan honom? Om en helg utan honom känns som tre år av lång väntan hur ska inte en vecka kännas då? Jag vill inte vill inte vill inte. Men samtidigt är det som det måste vara och jag vet att jag inte kan göra på något annat sätt. Hur mycket han än är min sol, min måne och mina stjärnor... Min himmel och allt det där andra tjafsiga. You cant have it all baby.
Så hemma då. Det känns alltid som om allting bara gått på repeat sen det man åkte. Allt är bara samma samma samma gamla vanliga invanda. Men ändå. Kära Helenia, singellyan och tjejgänget. De jag gillar och där jag gillar att vara. Au fond de coeur liksom. Eller är det verkligen fortfarande så? De jag gillar - onekligen. Där jag gillar att vara - tveksamt. Eller både och.
Men jag får ta mig i kragen, slå mig i huvudet och sluta tänka på det som kommer hända sen. Det enda jag kan göra är att profitera allt jag har. Krama de sista dropparna ur mitt fina lilla Lyonliv. Därför gick jag raka vägen hem idag efter Konsulatet och provade olika Gangstaoutfits inför Nils födelsedagskalas på onsdag. Det är ett födelsedagskalas med ghettotema. Jag är inte riktigt säker på att det här var Nils önskan från början men nu är det iallafall bestämt och jag är väldigt nöjd. Jag tänker bara lyssna på Jay fram tills dess för att komma i rätt stämning. Har svårt att bestämma mig om jag ska vara hoodgangsta eller blingblinggangstatjej i små hotpants. Nu har jag ju inga små hotpants men hade jag haft det hade det varit ett ypperligt tillfälle att få använda dem. Det där baggymodet känns så himla förlegat. Jag kanske ska gå till Nils i bara bikini, höga klackar och stora örhängen. Fast jag är ju så lättfrusen. Lord knows, min hemliga dröm varje dag är ju att ta på mig allt mitt bling och alla tuffa kepsar som jag inte har, hur ska jag kunna bestämma mig tills på onsdag? Och det blir ju dessutom så stökigt när man håller på och provar kläder hela tiden. Undrar vad jay hade tagit på sig. Fast det är klart, han är ju en svart ex-dealer från brooklyn. Det lyser liksom igenom mycket mer på honom än på mig.
Idag åt vi brunch hemma hos Ebba. Det var gott och ännu ett led i steget (hahaha) i min strävan mot att aldrig mer behöva betala min egen mat. Jag gjorde med lite hjälp en omelett som blev godare än jag trodde och Ebba och Britta stekte fattiga riddare. Det var gott. Vi åt scones med, och drack hemmagjord flädersaft. Det är ingen som ska komma och säga att svenskkolonin inte är ambitiösa. Det var en fransk kille med också men han smet trogen franska killars vana från allt arbete och åt sedan mest och glupskast. Så gjorde han sist också vill jag minnas (den gången vi lagade sallad hemma hos honom och han bara råkade få ett samtal just då salladen skulle lagas, jag vet att det bara var ren och skär undansmitning). Franska killar är värdelösa när det kommer till hemarbete och måste uppfostras av till exempel svenska flickvänner. När det kommer till allt annat än hemarbete är de sweetast och bäst i världen (okej jag är partisk).
Sen gick jag till Konsulatet i ösregn. Jag tänkte att det skulle vara trevligt och förlösande att promenera över Rhône med bara mig själv och mina djupaste tankar. Dessutom hade jag ett paraply. Jag var väldigt våt sedan när jag kom fram till 139 rue Vendôme och konstaterade att regnpromenader är en dålig idé om man inte har på sig ett regnställ. Och vem har det?
Så voilà min dag. Nu ska jag gå och prova ghetto-outfits igen. Någon borde verkligen pimpa min garderob lite, den är fruktansvärt oinspirerande när det kommer till gangsta. Det är som att trolla med knäna.
Det känns så konstigt. Hejdå La France. Hejdå mitt kära Croix Rousse. Hejdå min lägenhet som jag gillar och min coloc som jag gillar mindre. Vadå att någon annan ska bo i mitt rum? Hejdå alla trevliga nya svenskar. Ni är roliga och jag gillar er. Hejdå att äta god brunch och laga sushi och äta wasabinötter i ert sällskap. Hejdå vita bubblet. Hejdå såpbubbelliv, konsulat och cocktail. Hejdå qboat, first, apericlub, cosmo, marquisen (även om jag inte är där så ofta), ninkasi, chacun sa tasse och l'épicerie. Hejdå place de terreaux, hejdå monté de la grande côte, hejdå place Bellecour, Vieux Lyon och Fourvière. Hejdå Berges du Rhône - nya favorithänget. Det blev bra när det blev färdigt ändå. Hejdå Saône och Rhône och fasadbelysning. Hejdå Bron jag kommer inte sakna dig. Hejdå parc de la tête d'or och parc Miribel. Hejdå Sathonay Village... I love you all.
Fast allt det där finns ju ändå kvar. Lyon has been for hundreds and hundreds of years and its still gonna be there for hundreds and hundreds of years. Jag kommer sakna alltihop, men det kommer ändå vara okej. För ingenting av det går att jämföra med det allra svåraste hejdået. Separationen som alla inblandade visste skulle komma. Jag är duktig på att inte tänka på sånt jag inte vill veta av, men efter en sån här helg är det svårt att bortse från. För vad fan ska jag hem och göra när han är kvar här? Vad ska jag göra utan honom? Kan jag ens vara utan honom? Om en helg utan honom känns som tre år av lång väntan hur ska inte en vecka kännas då? Jag vill inte vill inte vill inte. Men samtidigt är det som det måste vara och jag vet att jag inte kan göra på något annat sätt. Hur mycket han än är min sol, min måne och mina stjärnor... Min himmel och allt det där andra tjafsiga. You cant have it all baby.
Så hemma då. Det känns alltid som om allting bara gått på repeat sen det man åkte. Allt är bara samma samma samma gamla vanliga invanda. Men ändå. Kära Helenia, singellyan och tjejgänget. De jag gillar och där jag gillar att vara. Au fond de coeur liksom. Eller är det verkligen fortfarande så? De jag gillar - onekligen. Där jag gillar att vara - tveksamt. Eller både och.
Men jag får ta mig i kragen, slå mig i huvudet och sluta tänka på det som kommer hända sen. Det enda jag kan göra är att profitera allt jag har. Krama de sista dropparna ur mitt fina lilla Lyonliv. Därför gick jag raka vägen hem idag efter Konsulatet och provade olika Gangstaoutfits inför Nils födelsedagskalas på onsdag. Det är ett födelsedagskalas med ghettotema. Jag är inte riktigt säker på att det här var Nils önskan från början men nu är det iallafall bestämt och jag är väldigt nöjd. Jag tänker bara lyssna på Jay fram tills dess för att komma i rätt stämning. Har svårt att bestämma mig om jag ska vara hoodgangsta eller blingblinggangstatjej i små hotpants. Nu har jag ju inga små hotpants men hade jag haft det hade det varit ett ypperligt tillfälle att få använda dem. Det där baggymodet känns så himla förlegat. Jag kanske ska gå till Nils i bara bikini, höga klackar och stora örhängen. Fast jag är ju så lättfrusen. Lord knows, min hemliga dröm varje dag är ju att ta på mig allt mitt bling och alla tuffa kepsar som jag inte har, hur ska jag kunna bestämma mig tills på onsdag? Och det blir ju dessutom så stökigt när man håller på och provar kläder hela tiden. Undrar vad jay hade tagit på sig. Fast det är klart, han är ju en svart ex-dealer från brooklyn. Det lyser liksom igenom mycket mer på honom än på mig.
Idag åt vi brunch hemma hos Ebba. Det var gott och ännu ett led i steget (hahaha) i min strävan mot att aldrig mer behöva betala min egen mat. Jag gjorde med lite hjälp en omelett som blev godare än jag trodde och Ebba och Britta stekte fattiga riddare. Det var gott. Vi åt scones med, och drack hemmagjord flädersaft. Det är ingen som ska komma och säga att svenskkolonin inte är ambitiösa. Det var en fransk kille med också men han smet trogen franska killars vana från allt arbete och åt sedan mest och glupskast. Så gjorde han sist också vill jag minnas (den gången vi lagade sallad hemma hos honom och han bara råkade få ett samtal just då salladen skulle lagas, jag vet att det bara var ren och skär undansmitning). Franska killar är värdelösa när det kommer till hemarbete och måste uppfostras av till exempel svenska flickvänner. När det kommer till allt annat än hemarbete är de sweetast och bäst i världen (okej jag är partisk).
Sen gick jag till Konsulatet i ösregn. Jag tänkte att det skulle vara trevligt och förlösande att promenera över Rhône med bara mig själv och mina djupaste tankar. Dessutom hade jag ett paraply. Jag var väldigt våt sedan när jag kom fram till 139 rue Vendôme och konstaterade att regnpromenader är en dålig idé om man inte har på sig ett regnställ. Och vem har det?
Så voilà min dag. Nu ska jag gå och prova ghetto-outfits igen. Någon borde verkligen pimpa min garderob lite, den är fruktansvärt oinspirerande när det kommer till gangsta. Det är som att trolla med knäna.
dimanche 13 mai 2007
samedi 12 mai 2007
AJ
Det var inte bra det jag gjorde igår. Det var inte bra alls. Ajajaj. Dramadramadrama. Vad kommer allt drama ifrån undrar jag? Det slår aldrig fel, lite vitt bubbel och sen är det klippt, skuret, stekt, uppätet och pannkaka och det finns inget någon kan göra för att stoppa det som satts igång. Full fart framåt bara rätt in i väggen. Magplask från tian. Och aj vad det gör ont när man vaknar. Idag har jag blåmärken på benet, på armen, på tinningen och på fötterna, svullna ögon, huvudvärk och ångest. Verkligen fantastiskt, vilken kväll.
Och stackars, stackars, stackars Dam. Stackars Dam. Stackars stackars stackars Dam. Jag tar tillbaka alltihop. Jag tar tillbaka det, raderar ut det, glömmer att det någonsin har hänt. JAG BER OFFICIELLT OM URSÄKT TILL ALLA INBLANDADE.
Jag ska aldrig mer göra så jag känner såhär, det kvittar vilken fest det är och hur många jag känner där, jag svär om jag bara kan klara idag så ska jag ta mig i kragen och vara så glad.
Jag hade kul fram till gratisdrinkarna. Sen hade jag inte roligt mer. The botten is nådd. Jag ska aldrig mer dricka en dryck med alkohol i. Jag är en dålig människa och en dålig flickvän. En dålig copine som tycker det är en bra idé att ha whiskeyhävartävling direkt ur flaskan för att imponera på fransmän. Jag och mitt stora ego. Nu ska jag spendera min dag åt att försöka pussla ihop allt det jag hade sönder igår. På franska. Vi ses.
jeudi 10 mai 2007
C'est beau c'est beau c'est beau la vie
Så kommer jag än en gång fram till att det här med Frankrike nog inte är en sån dum idé ändå. Det där är en åsikt som pendlar nämligen, även om den de senaste månaderna varit något sånär stabila. Anledningar:
* det är fint väder och jag kan gå i flipflops
* jag har en snygg kille med magrutor (till skillnad från B) som luktar gott och som gillar mig trots alla mina draman
* jag åt mycket goda snittar (som jag redan visste) på min cocktail igår
* jag äter på det hela taget mycket god mat gratis
* vinet här är billigt, bubbligt och gott och förvånar mig varje gång
* jag är ledig nästan hela tiden
* jag ska gå på B (enfin enfin enfin) med Lydia i slutet på maj
* jag ska på en soirée imorgon
* jag har äntligen lärt mig att prata ganska bra franska
* jag har inte blivit så tjock av all ost och croissanter som jag trodde jag skulle bli
* jag har köpt sol på tub och är ganska orange men ser ändå relativt over all snygg(overallsnygg? hahahaha) ut om man bortser från lite konstiga ränder här och där
* jag har hittat en ny hollywoodhemmafruscarf från pucci (aka HM)
* jag fick en bra häst på ridningen idag som inte rev ett enda hinder
conclusion: Bara bra grejer! Bring it on bara cause Im on top of things!
dimanche 6 mai 2007
Igår hade jag födelsedagskalas hemma hos mig. Det var skojigt. Alla var glada och fina och drack god kir royal med crème de pêche. Fina presenter, trevliga människor och bara de bästa videosarna på youtube.
Imorse städade jag duktig som jag är undan efter min lilla soirée. Diskade, sopade golvet, tömde slattar ur de vita bubbelflaskorna i vasken och stoppade alla tomglas i en påse. Min världens jobbigaste rumskompis kommer hem.
Jobbig coloc: Olivia (viftar med en påse)! Du får inte stoppa dina tomglas i de här påsarna. De är mina speciella påsar som jag använder när jag går och handlar och då måste de vara rena.
Jag: Men céline. Den där påsen köpte jag igår.
Jobbig coloc: Det här är återvinningsbara påsar. Du ska spara dem och ta med dig dem när du går och handlar. Det är nog bäst att INTE använda dem till tomglas.
Jag: Det spelar ingen roll, jag glömmer ändå alltid mina påsar när jag ska handla. Det gör inget.
Jobbig coloc: Jag tror nog det är bäst att du sparar de här påsarna.
Nu har den galna människan flyttat över mina tomma flaskor till en annan, mindre fancy påse. Jag är så trött på henne och hennes konstiga prioriteringar. Vem bryr sig? Vem orkar? Vad är det för fel på henne? Som om hon inte är nog stressad som det är där hon springer runt i våran lilla lägenhet mumlandes konstiga saker för sig själv på franska. Vivement le 4 juin när vi ska sluta bo tillsammans.
Nu ska jag ta en promenad i solen.
Imorse städade jag duktig som jag är undan efter min lilla soirée. Diskade, sopade golvet, tömde slattar ur de vita bubbelflaskorna i vasken och stoppade alla tomglas i en påse. Min världens jobbigaste rumskompis kommer hem.
Jobbig coloc: Olivia (viftar med en påse)! Du får inte stoppa dina tomglas i de här påsarna. De är mina speciella påsar som jag använder när jag går och handlar och då måste de vara rena.
Jag: Men céline. Den där påsen köpte jag igår.
Jobbig coloc: Det här är återvinningsbara påsar. Du ska spara dem och ta med dig dem när du går och handlar. Det är nog bäst att INTE använda dem till tomglas.
Jag: Det spelar ingen roll, jag glömmer ändå alltid mina påsar när jag ska handla. Det gör inget.
Jobbig coloc: Jag tror nog det är bäst att du sparar de här påsarna.
Nu har den galna människan flyttat över mina tomma flaskor till en annan, mindre fancy påse. Jag är så trött på henne och hennes konstiga prioriteringar. Vem bryr sig? Vem orkar? Vad är det för fel på henne? Som om hon inte är nog stressad som det är där hon springer runt i våran lilla lägenhet mumlandes konstiga saker för sig själv på franska. Vivement le 4 juin när vi ska sluta bo tillsammans.
Nu ska jag ta en promenad i solen.
mercredi 2 mai 2007
Invigning
Jag vet varken var detta skall börja eller sluta. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, skojigt eller tjatigt. Jag vet inte ens om jag ska erkänna att jag skaffat mig en blogg för någon eller om jag skall hålla det hemligt (haha eller hur, till nästa vita bubbelfylla in that case). Jag vet bara att jag tänker ut alldeles för många bra saker för att inte vara generös nog att dela med mig av dem till allmänheten.
Idag har det hänt mig två saker som onekligen bidrar till mitt liv en rose i sus och dus:
1. Jag har blivit inbjuden till en cocktail privé på onsdag. Jag plus sällskap står det på inbjudan och jag kommer antagligen att få klä mig i freakumdress, dricka gratis skumpa och äta hur många goda snittar som helst alldeles gratos.
2. Vice-konsuln har slutligen och efter att pressat priset (inte så glammigt, jag vet) i flera veckor köpt sin polohäst, Surpressa. Nu kommer jag inom en snar framtid att få följa med och provrida detta nobla (och sjukt dyra) djur. De töntiga artonåriga hästtjejerna i min ridgrupp kommer bli gröna och avund och jag kommer äntligen få åtnjuta den höga status jag förtjänar.
Idag har det hänt mig två saker som onekligen bidrar till mitt liv en rose i sus och dus:
1. Jag har blivit inbjuden till en cocktail privé på onsdag. Jag plus sällskap står det på inbjudan och jag kommer antagligen att få klä mig i freakumdress, dricka gratis skumpa och äta hur många goda snittar som helst alldeles gratos.
2. Vice-konsuln har slutligen och efter att pressat priset (inte så glammigt, jag vet) i flera veckor köpt sin polohäst, Surpressa. Nu kommer jag inom en snar framtid att få följa med och provrida detta nobla (och sjukt dyra) djur. De töntiga artonåriga hästtjejerna i min ridgrupp kommer bli gröna och avund och jag kommer äntligen få åtnjuta den höga status jag förtjänar.
Inscription à :
Articles (Atom)